Friheten ja, men ansvaret då?

Jag hade en debattartikel inne i veckans Kristdemokraten om "verklighetens folk" och den debatt som Hägglunds utspel på temat vållat. Syftet med artikeln var inte att kritisera utan snarare att uppmärksamma vissa justeringar av budskapet som jag upplever som viktiga. För den som inte har papperstidningen går det att läsa hela debattaren här.

Jag tar upp några olika områden där jag skulle vilja se justeringar men det kanske viktigaste av allt är som jag ser det den del av budskapet som fattas.

Det är nog så viktigt att betona att staten inte kan lösa alla problem, men det förutsätter att vi som medmänniskor och det civila samhället tar ett större ansvar. Och ansvaret har fått för lite utrymme hittills som jag upplever det. Det är nog inget som får folk att debattera så intensivt eller tidningar att skriva hyllmetrar men det är viktigt oavsett. Vi behöver ett samhälle där vi ser varandra och ser vårt ansvar för varandra. Ett varmare samhälle helt enkelt. Vi kan aldrig lagstifta fram medmänsklighet men vi måste tala om det om och om igen.

Jag är rädd att det många uppfattar när de hör budskapet om verklighetens folk i någon mån är det motsatta tyvärr. Det låter i mångas öron som att det är vi som har ett jobb och "sköter oss" som är de verkliga och att vi skall ta hand om oss själva och våra allra närmaste i första hand. Och jag förstår att det inte alls är vad Hägglund vill få sagt, men jag är rädd att det är vad många hör.

Jag hoppas i nästa linjetal, som lär hållas på kommun- och landstingsdagarna, få höra Hägglund betona ansvaret för andra och tala om ett medmänskligare samhälle med samma passion och inlevelse som när han gett sig på tyckareliten, och det vore inget nytt egentligen för sådana tal har Hägglund hållt många gånger förr. Men det behövs igen, för utan den delen blir verklighetens folk-budskapet inkomplett och snävt.

Det som inte går att förklara

En militär-psykolog i USA skjuter vilt omkring sig på en militärbas och dödar 12 människor. Och de flesta av oss slås nog av frågan; varför? Varför kan något så hemskt hända? Hur kan en människas psyke slå slint så allvarligt att han oprovocerat skjuter över 40 människor?

Vi försöker se till hans situation och person för att hitta förklaringsfaktorerna. Var det ett utbrott av panik inför att skickas till Afghanistan och ett krig vars fasor hans klienter beskrivit för honom i detalj om och om igen? Hade han själv drabbats av de allvarliga former av post-traumatisk stress som soldaterna han behandlade ofta led av? Hade han sugits upp av hopplösheten, som psykolog på ett regemente där nästan 70 soldater tagit sitt liv sedan 2003?

Och många väljer nog de förklaringsfaktorer som stämmer bäst med de egna åsikterna. Den som misstror muslimer kommer sorgligt nog att se Hasan´s vansinnesdåd som ett resultat av hans tro. Den som ogillar USA kommer säkert att se samma händelse som ett tecken på allt som de upplever vara snett i det amerikanska samhället.

Själv vet jag inte, förstår inte, och kan omöjligen förklara vad som kan få en människa att göra som Hasan gjorde. Jag vet bara att vi alla är ofullkomliga och att människans psyke ibland är långt skörare och irrationellare än vi alla skulle önska. Och även om vi med tiden kanske kommer att få kunskap som kan ge sammanhang till det som hänt så tror jag att det bästa man kan göra ibland är att medge att man inte förstår. För väldigt mycket av all skit och alla fördomar i världen börjar gro när vi försöker skapa slagkraftiga argument av det som helt enkelt inte kan förklaras...

Läs mer:
Time Magazine
DN
SvD
Sydsvenskan

Satsa på dig själv - och glöm ansvaret för andra?

Nyheterna om otillåten spritförsäljning på MUF-fester i Helsingborg är allt annat än nyheter för alla som hängt med någotsånär i ungdomsförbundskretsarna i Skåne.

Jag minns tydligt en debatt på Olympiaskolan våren 2006 där den dåvarande lokala muf-ordföranden fick en fråga från en av eleverna i publiken om just detta. Muf-ordföranden försökte först neka att det förekom någon otillåten servering men när det visade sig att det var så gott som allmän kännedom i hela publiken fungerade inte det. Svaret blev ett lamt; jo men, det skall inte säljas till minderåriga... Ingen i publiken trodde på det heller. Det skedde polistillslag för något år sen också vill jag minnas och man hittade en massa dansk alkohol som arrangörerna gissningsvis inte bjöd på precis.

Det förvånansvärda med det hela är hur det kan få fortgå år efter år efter år och hur alla inblandade verkar tro att de inte har något ansvar för det som händer överhuvudtaget.

MUFs vice ordförande, som närvarat på många av festerna och rimligen bör vara en rätt viktig förebild för många av de yngre medlemmarna, har inget sett eller hört. Och ansvaret för att försäljningen skett är ju absolut inte hans utan:
- [Ansvariga är] i första hand föreningen som är ansvarig för aktiviteten. Ansvariga för sig själva är ungdomarna själva eller deras föräldrar.

Visst är vi alla ansvariga för våra egna gärningar men att skylla alkoholförsäljning till minderåriga på de minderåriga som köper håller inte överhuvudtaget. Det borde rimligen vara varje vuxen ansvarstagande människas skyldighet att säga till när de ser att alkohol säljs till minderåriga.

Men som MUF brukar säga så skall man ju satsa på sig själv. Då kanske ansvaret för andra inte är så viktigt...

Viktigt och välkommet!

Göran Hägglund och Maria Larsson skriver idag tillsammans med Carl Älfvåg på DN Debatt om en satsning som i mina ögon är oerhört viktig. För även om mycket hänt de senaste decennierna så är psykisk ohälsa fortfarande något som det talas tyst om och där kunskapluckorna är stora.

Den okunskap och den stigmatisering som ibland finns kring psykisk ohälsa får många allvarliga och tragiska konsekvenser. Få av oss skulle tveka att söka oss till vården om vi hade en stark smärta i benet, men desto fler skulle troligen avvakta desto längre med att söka hjälp för ett sår som inte är fysiskt men ändå inte vill läka. När vårdbehövande inte får behandling förvärras ofta skadan, detta gäller för fysiska såväl som psykiska åkommor, och när man på grund av rädsla inte söker sig till vården så medför det onödigt lidande för både en själv och ens omgivning.

Att förändra attityderna i samhället med en informationskampanj är inte det lättaste. Men att medvetenheten om behovet och beslutsamheten att också agera finns i regeringskansliet betyder mycket i sig och förhoppningsvis skall den nya satsningen bidra något till en bättre förståelse och kunskap på området psykisk ohälsa, det vore både viktigt och välkommet.

Landet Afrika

När jag besökte bokmässan i Söndags blev jag rätt förvånad när jag såg att nästa års fokusland blir: Afrika. Efter att ett mässår var ägnats åt de baltiska staterna, varav Estland exempelvis har ett invånarantal på under 1,4 miljoner, skall alltså nu en kontinent med en sjundedel av jordens befolkning få samma utrymme.

Och mycket riktigt orsakade bokmässans val en del debatt, som snabbt tystnade tyvärr. Det är faktiskt rätt symptomatiskt hur lite diskussion det blev, för även om det som SVD´s Claes Arvidsson skriver är klart att det är bättre att göra något för att uppmärksamma afrikansk litteratur än inget så är den lilla debatt som uppstod allt annat än något att "sucka åt".

För bokmässans val visar på ett större problem, nämligen att vi i västvärlden till stor del verkar skita blankt i Afrika och har fasligt lite kunskap om kontinenten.

Vi svenskar skojar gärna nedlåtande om Amerikaner som förväxlar Sverige med Schweiz och tror att alla svenskar är blonda, men vår kunskap om Afrika är ofta löjligt bristfällig i jämförelse med Amerikanernas kunskap om Europa.

Det är inte sällan man hör människor tala om Afrika som en homogen nation och inte som de 54 länder med väldigt olika förutsättningar som utgör kontinenten. När jag deltog vid en debatt om integrationspolitik som en Svensk-Afrikansk kulturförening anordnade i Lund härförleden uttryckte många där sin frustration över hur många svenskar trodde att alla med Afrikanska rötter hade samma bakgrund och upplevelser i bagaget.

En kvinna från Uganda var trött på hur hon ofta fick frågor om hur det var i "Afrika" eller hur "Afrikansk politik" fungerade, som om det fanns en afrikansk politik. När det i verkligheten snarare är så att Uganda i sig är som flera olika länder både politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Ett exempel på de skilda politiska verkligheterna mellan olika Afrikanska länder är att Botswana återfinns bland de 35 minst korrupta länderna i världen medan Somalia har en föga hedrande sistaplats på samma lista. Många europeiska länder, varav några EU-länder ligger en bra bit efter både Botswana och Sydafrika exempelvis, ett faktum som jag gissar att få svenskar är medvetna om.

Jag är rätt övertygad om att fördomar om länder och människor på den Afrikanska kontinenten inte skulle vara så starka om det fanns större kunskap om bland annat litteratur och historia från kontinentens olika länder. Ett sätt att påverka detta är att Afrikansk litteratur, filosofi och historia får en större plats i utbildningen i såväl grundskolan som gymnasiet och högskolan. Det borde exempelvis inte vara acceptabelt att man i hela min statsvetenskapliga utbildning knappt nämnde någon tänkare från något afrikanskt land.

Och just ja, på årets bokmässa lyste böcker av Afrikanska författare till stor del med sin frånvaro. Försökte länge hitta den ganska kända boken "En halv gul sol" men inte ens det lyckades jag med...

Kyrkovalet ingen framgång för SD

Många har lyft fram Sverigedemokraterna som stora vinnare i Kyrkovalet. Men frågan är om det är en korrekt beskrivning.

Det är förvisso så att SD nästan dubblade sitt stöd jämfört med föregående val. Men att få mindre än 3% när valdeltagandet ligger på 12% och möjligheterna att mobilisera sina kärntrupper bör vara lättare än vanligt kan knappast ses som en framgång.

Vad som dessutom gläder mig är att SD i sitt starkaste fäste, Nordvästskåne, faktiskt gick bakåt. Både i Landskrona och Helsingborg minskade de jämfört med föregående val. Om SD skall etablera sig nationellt så måste de kamma hem ordentligt med röster i sina starkaste områden, då de knappt existerar i stora delar av landet.

Det finns de som ser en riksdagsplats som närmast oundviklig för Sverigedemokraterna om ett år, men jag är inte alls så säker på det. Även om de sannolikt kommer att synas mer i valrörelsen 2010 än någonsin förut så är det inte så säkert att det hjälper, för samtidigt förloras också offer-kortet som kan vara väldigt effektivt att spela ut, vilket SD gjort ett flertal gånger genom sin historia.

Men för att SD skall bli kvar utanför riksdagen krävs det också att politiska motståndare och media granskar dem på allvar och analyserar deras politik och verklighetsbeskrivning snarare än att försöka hitta enskilda medlemmar som har dåliga medlemskap i långt bak i bagaget (särskilt när nämnda medlemmar dessutom har ett antal år hos riksdagspartier bakom sig). Det är trots allt SD´s felaktiga verklighetsbeskrivning och kontraproduktiva politik som är huvudproblemet och deras största svaghet.

Nej det är hon inte alls!

Det är med förvåning jag läser i dagens Expressen att Anna Anka skulle vara välkommen i Kristdemokraterna. Hon kanske kan få bli stödmedlem men hon skall veta att hennes värderingar ligger långt, långt, långt ifrån Kristdemokraternas.

Den summering av vad Anna Anka står för som ges av vår partisekreterare i Expressen tyder mest på att han inte har läst hennes inlägg på Newsmill. För visst tycker KD att en man eller kvinna som vill vara hemma med sitt barn skall ha all rätt i världen att vara det. Men det är ju knappast vad Anka står för.

Anna Ankas åsikter om att män som tror på jämställdhet är patetiska, om att kvinnor inte bör utbilda sig utan gifta sig rikt och att kvinnor har en skyldighet att tillfredsställa sina män är så långt ifrån Kristdemokraternas människosyn man kan komma.

En massa vänstermänniskor har efter Hägglunds artikel igår försökt dra till med långsökta och tydligt haltande paralleller mellan KD och Anna Anka, jag har skrattat högt åt detta hela tiden och undrat om de verkligen trodde på det själva. Att vår partisekreterare trillar i den dåligt gillrade fällan är klart olyckligt.

Jag tror som sagt att det beror på okunskap om vad Anna Anka egentligen skrev och hoppas på en snabb rättelse från partiets sida.

Sjukvård och galna protester i USA

Jag kom igår hem från en lång och otroligt trevlig semester i USA. Under tiden jag var där härjade debatten vilt om Obama´s sjukvårdsprogram, det är fascinerande hur drastiskt motståndarna till paketet formulerar sig.

En av dem som är ute och snurrar är förre Presidentkandidaten och Guvernören Mike Huckabee som till tidningen Politico sa att "Marx och Lenin skulle ha älskat det här". Andra debattörer på högerkanten är ännu knäppare och kallar till och med Obamas sjukvårdsplan för nazism, man häpnar onekligen.

Demokraterna har försökt att genom lokala möten förklara vad som är tanken med planen och hur den skall fungera. Det har gått sådär efter att diverse motståndare arrangerat protester och skrikit och avbrutit möten eller ställt frågor som är helt oväsentliga om och om igen. På mötena kommer många av motståndarna med bilder på Obama med Hitler-mustach.

De flesta demokrater har försökt vara lugna och bemöta protesterna med att argumentera sakligt, men för en del har tålamodet trytit vilket man kan förstå. En av dem som surade till var demokratiske kongressledamoten Barney Frank och hans svar var klockrent:

Kvinna i publiken: Why do you continue to support this Nazi-policy?

Barney Frank (själv jude): I´m gonna refer to my ethnic heritage and answer your question with a question; on what planet do you spend most of your time? [...] Ma'am, trying to have a conversation with you would be like trying to argue with a dining room table. I have no interest in doing it.

Om någon trodde annat så kan jag berätta att Fox´s Bill O´Reilly bara kritiserade Barney Frank för det som sades. Man häpnar!

Är hårdare straff verkligen lösningen?

Hur vi skall stävja brottsligheten är ett ständigt ämne för debatt. I förra veckan skrev KDUs Sara Skyttedal på Newsmill att vi behöver hårdare straff för ett antal brott samt att återfallsförbrytare skall straffas ännu hårdare än idag. Men är det verkligen tuffare straff som är lösningen? En ny och väldigt omfattande amerikansk studie visar att det kanske är precis tvärtemot.

I någon mån kan jag hålla med om att strängare straff borde gälla i en del fall men jag har uppriktigt svårt att köpa den grundtes som KDU anför när de förespråkas. Skyttedal skriver bland annat:

"Det behövs en reformerad syn på straff i svensk rättskipning där man antar ett nytt perspektiv och ser människan. Detta perspektiv bör utgå ifrån vilken skada som åsamkats brottsoffret och straffet bör sedan utdömas för kunna ge återupprättelse."

För samtidigt som det är självklart att offren inte får glömmas bort så blir det faktiskt utifrån det här resonemanget så att man gör straffen till ett slags hämndutkrävande. Straffen skall återupprätta offren genom att motsvara den skada de har åsamkats och på så vis enligt principen "öga för öga, tand för tand" tillfredsställa offrens behov av hämnd. En grundläggande anledning till att vi har utvecklat det rättssystem vi har är just att offren inte är de som är mest lämpade att bedöma vad som är en rimlig påföljd. Det blir därför lite krångligt att förorda en lagstiftning som utgår från att det är offrens uppfattning som skall vara grunden för påföljdernas omfattning.

Påföljder skall som jag ser det i huvudsak tjäna två syften:

1. De skall vara ett sätt att markera från samhällets sida att brott inte accepteras eller lönar sig och att olagligt beteende får klara följder.
2. De skall leda till att brottsligheten minskar genom att dels återanpassa dömda brottslingar till samhället och på så vis hindra att de återfaller samt genom att verka avskräckande.

Båda dessa aspekter är viktiga ur brottsoffrens synpunkt. Genom att brotten får en påföljd visar samhället att det de utsattes för inte accepteras och genom att bidra till minskad brottslighet leder de till en minskad risk för att offret utsätts för brott igen.

Om vi nu vill skapa ett samhälle med så få brottsoffer som möjligt (vilket åtminstone i mina ögon är att sätta brottsoffren i centrum) så är det viktigt att vi ser på det andra syftet med påföljden och studerar vilka påföljder som får bäst effekter.

Och då är det väldigt intressant att studera resultatet av nämnda amerikanska studie som jämfört hur stor risken för återfall bland unga som begått likvärdiga brott. Slutsatsen av studien är i princip helt linjär i att ju hårdare straff som tilldömts desto större är risken för återfall.

Unga som dömts till sluten ungdomsvård återföll sju gånger så ofta i brottslighet jämfört med dem som inte fick någon påföljd alls eller inte åkte fast för brotten de begått som unga. De som dömdes till ungdomsfängelse var ännu mer benägna att återfalla, återfallsfrekvensen var nästan 40 gånger så hög som för dem som inte fick någon påföljd. Nämnas bör också att troliga externa förklaringsfaktorer som föräldrars inkomst mm. har tagits hänsyn till och alltså inte påverkar resultatet.

Nu finns det förvisso stora skillnader mellan straffsatserna i USA och Sverige, men de väldigt tydliga resultaten manar ändå till eftertanke. Forskarna som gjort studien har klart för sig varför resultaten blev som de blev. I fängelset eller på ungdomshemmet träffar de andra kriminella och de sociala nätverk som de skapar håller dem fast i brottslighet och leder ofta till grövre brott i framtiden. En av forskarna konstaterar:

"By having them live together, they form relationships. It's more likely to increase the problem."

Studiens slutsatser är inte heller något undantag, utan stämmer väl med många andra studier som genomförts på senare tid. En annan amerikansk forskare inom samma område, Tom Dishion, kommenterar resultatet på ett tydligt sätt:

"I think it's a very important finding, and it's consistent with other research in the last 10 years on this topic [...] What's really surprising is that we don't have more research showing this to be true. Almost everyone you tell about these findings who has worked in [residential or juvenile-justice settings] is not surprised. I think there's a tacit agreement not to look too carefully."

Jag tror absolut att det går att vinna röster på att kräva hårdare straff, för det låter bra och spelar an på den upprördhet som vi alla känner inför många avskyvärda brott . Jag kan nog också hålla med om att vi i en del fall bör ha tuffare straffsatser. Men om målet är att vi skall få så få brottsoffer som möjligt så skall vi inte överskatta effekten av hårdare straff utan kanske snarare se hur vi kan förebygga brott och hjälpa dem som avtjänat sitt straff att ta sig in i samhället på nytt. Och vi får aldrig glömma att kristdemokratins tanke om ofullkomlighet säger att vi alla kan fela och att vi alla förtjänar en andra - och en tredje - chans.

Om ungdomsbrottslighet i Sydsvenskan, HD, SkD

Dagens citat

En amerikansk kongressledamot, John Yarmouth, svarar via e-post på frågan om varför han inte använder sig av Twitter:

"I briefly had a Twitter account set up during my campaign, but I quickly learned I can't really say anything useful in 140 characters, so I ..."

Ett lite korthugget och konstigt svar måste journalisten som fick mailet ha tyckt, åtminstone fram till han märkte att det var precis 140 tecken...