Väl valt Obama!

Det är inte officiellt ännu, men "rykten" som yttras i CNN och trycks i tidningar som Time Magazine brukar stämma. Och om det är sant att Obama har valt Joe Biden som sin Vicepresident-kandidat så är det mycket bra, för såväl Obama som USA.

Joe Biden är lika mycket av en erfaren och slipad mot-alla-odds legend som John McCain.
Han växte upp i en fattig familj med en far som förlorat allt utom sin stolthet och uppfostrade sin son till att bli principfast och ambitiös. Joe Biden stammade som ung och blev aldrig godkänd i public-speaking kurserna i skolan, ett hopplöst fall som politiker trodde nog de flesta. Men Biden valdes in i Senaten rekordung, blott 29 år. Två veckor innan han tillträdde förlorade han fru och dotter i en bilolycka. Biden valde ändå att tillträda uppdraget och fick kämpa hårt för att klara av det krävande arbetet samtidigt som han var ensam förälder till två små pojkar.

Joe Biden har sedan dess utvecklats till en av Washingtons stora profiler, och den troligen tyngsta nu verksamma säkerhets- och utrikespolitikern i Senaten. Han har gett prov på ett enormt kunnande som förtjänat honom respekt bland såväl Demokrater som Republikaner.

Joe Biden är också en person som säger vad han tycker, McCain kan inte längre snacka om att han är den ende som levererar "straight talk". Det är Joe Bidens varumärke i minst lika stor utsträckning.

Nu har ju Biden så klart även sina svagheter, han har gjort en del korkade felsägningar som kommer att rulla friskt på Amerikansk TV inom de närmaste dagarna. Men det gör mest skillnad för dem som värderar yta över innehåll. Och innehåll är precis vad Obamas kampanj behövt mer av. Så det är bara att gratulera Obama till ett förträffligt val!

Språktestens grymma effekter

DN rapporterar idag om Aleksej Hramenkov som kommer från Lettland och har varit bosatt i Sverige i 10 år. Han har jobb och bostad och flera familjemedlemmar här men nu skall han utvisas, även om han kommer från ett EU-land, hur kan nu det komma sig?

Jo, han är en av de ca 500 000 statslösa i Lettland, de statslösa är människor som flyttade till Lettland från Ryssland efter Sovjets invasion på 40-talet samt deras barn och barnbarn (förutom de som fötts efter Lettlands självständighet). De statslösa utgör mer än 20% av landets befolkning och är i majoritet i en del regioner av landet. Flera av dem är födda i och har spenderat hela sitt liv i Lettland men är ändå inte medborgare. För att de skall få medborgarskap så krävs att de klarar av ett test i lettiska och Lettlands historia.

Testet är svårt och många, särskilt äldre, har svårt att lära in kunskaperna som krävs. Istället lever de som andra klassens medborgare utan många av de möjligheter och rättigheter som följer med medborgarskapet. De stöter på svårigheter när de skall resa och skaffa arbete och trots att de levt hela sitt liv i Lettland får de inte rösta i parlamentsvalen.

Det är förvånansvärt att ett EU-land kan hålla en femtedel av sin befolkning i institutionaliserat utanförskap. Att det sedan dessutom finns de som tycker att vi skall införa språktest för medborgarskap i Sverige är sorgligt. Sett till vilka grymma effekter det får för människor i de länder där det tillämpas så skall man vara bra cynisk för att förorda språktester.

Mer tid med barnen - även för invandrade

Kristdemokraterna är det parti i svensk politik som tydligast står upp för familjen och för barnens rätt till sina föräldrars tid. Så det är med glädje jag noterar Anders Wijkmans signatur under en DN debattartikel som kritiserar regeringens förslag om att kräva att invandrade skall ha en arbetsinkomst och bostad som uppfyller vissa kriterier innan de tillåts ta sina familjer till Sverige.

Jag tror, liksom mitt parti, på den stora betydelsen av små naturliga gemenskaper. Att tro att invandrade inte skulle ha samma behov av gemenskap inom familjens ramar som alla andra verkar för mig både fördomsfullt och ologiskt.

Om jag invandrat till ett annat land och befann mig i den situationen att jag behövde lära mig ett nytt språk och ta mig över alla de hinder som krävs för att bli etablerad på den nya arbetsmarknaden så hade det sannerligen varit en hjälp att ha den trygghet som det innebär att ha sina närmaste ikring sig.

Jag hoppas sannerligen att regeringen följer såväl hjärnan som hjärtat och skrotar denna inhumana och ogenomtänkta idé. Att föräldrar behöver spendera mer tid med sina barn måste väl för allt i världen gälla såväl invandrade som svenskfödda!

Att skydda offren är inte att hjälpa förövarna!

Jag har kommenterat "mödomshinne-debatten" tidigare på bloggen. Debatten är dock fortfarande högaktuell och det är bra, för det är viktigt att fundera över hur vi bäst kan skydda människor som är utsatta på ett eller annat sätt.

Frågan har, som jag ser det, två dimensioner som det är viktigt att man inte blandar ihop.

Det finns en principiell dimension som inrymmer diskutioner om traditionen med krav på blodfläckade lakan och vad den bygger på och kommer ifrån.

Men det finns också en praktisk dimension, som istället inbegriper de konsekvenser som traditionen kan få för enskilda människor och hur vi bäst kan skydda dem mot dessa.

Jag tycker att många blandar ihop de två dimensionerna och därigenom landar i en snurrig slutsats om att alla som förordar att s.k. mödomshinne-operationer bekostas av skattepengar stöder traditionen som sådan.

Jag tycker att traditionen är sjuk och förtryckande men tycker samtidigt att det är skillnad på att skydda offrena för en tradition och att instämma med traditionen.
Om en vuxen kvinna bedömer att det är till gagn för hennes säkerhet att hon får genomgå en operation som säkerställer att hon blöder på bröllopsnatten så menar jag att det är fullt försvarbart att skattepengar betalar den operationen.

Betyder det då att jag förordar traditionen? Betyder det att jag försöker skydda dem som hotar eller brukar våld mot kvinnor? Absolut inte! Att skydda ett offer är inte att hjälpa en förövare -snarare tvärtom!

Mer om frågan finns i:
SvD

Fylligare läppar är inte jämförbart med en hel hinna!

Huruvida staten skall finansiera operationer av mödomshinnor diskuteras högljutt i press och på bloggar. Jag är medveten om att jag kommer in lite sent i debatten men jag vill ändå passa på att skriva några rader om frågan då jag dels tycker att den är intressant och dels har reagerat på en del av det jag läst och hört sägas om operationerna.

Jag tänker inte ge mig in i teknikaliteterna som huruvida mödomshinnan verkligen existerar eller inte utan håller mig till det mer principiella.

Det finns de som försökt likställa en operation av en mödomshinna med en skönhetsoperation, det är en närmast cynisk jämförelse enligt mig. För om jag anser mig behöva en lite plattare mage eller snyggare haka så skulle en operation kanske medföra en något förbättrad livskvalitet. För kvinnor i vissa muslimska traditioner innebär däremot en hel mödomshinna något helt annat. Konsekvenserna av en utebliven operation för min haka går inte att jämföra med konsekvenserna för en del kvinnor om de inte ges möjlighet att sy ihop sin mödomshinna.

Nu invänder säkert många att; "om vi finansierar operationerna så legitimerar vi en kvinnoförtryckande kultur".
Jag kan förstå den invändningen men menar samtidigt att vi då måste se till vem som är den utsatta i den aktuella situationen. Kvinnan som behöver en operation är ett offer för en förtryckande kultur, utan en operation riskerar hon att drabbas ännu hårdare av denna kultur.

Det är sant att vi måste markera mot den felaktiga kulturen, men oavsett hur mycket vi än gör det så kan vi inte förhindra att enskilda kvinnor riskerar att fara illa för att de av en anledning eller annan inte har en hel mödomshinna. Om vi i vår iver att hävda våra principer förvägrar kvinnan en operation, som en markering mot en felaktig kultur, så glömmer vi bort att ta hänsyn till den enskilda kvinnans bästa. Vi kanske framstår som principfasta men ett antal människor riskerar att få betala ett högt pris för vår idealism.

Om vi istället agerar för att skydda dem som är offer för en förtryckande kultur så innebär det inte nödvändigtvis att vi befäster kulturen. Snarare måste vi på en mängd olika sätt agera för att stävja och motverka en sådan kultur (detta kan göras på flera bra sätt, exempelvis genom organisationer som Sharaf hjältar).

Men vi får inte låta vår idealism rättfärdiggöra att vi glömmer bort de verkliga konsekvenserna som våra beslut får för enskilda individer. Jag har absolut ingenting till övers för hederskulturen och jag vill se ännu tydligare satsningar för att stävja den, men om en mödomshinneoperation kan rädda en kvinnas liv så kan det sannerligen vara motiverat att staten betalar för den.

Dags för Partier 2.0

De politiska partierna i Sverige tappar medlemmar i rasande fart. I ungdomsförbunden går det än fortare. Exempelvis har SSU tappat tusentals medlemmar bara de senaste åren.


Men samtidigt står det att läsa i dagens SVD att människor diskuterar politik som aldrig förr och flera politiska organisationer som Greenpeace och Amnesty har medlemssiffror som flera partier bara skulle drömma om (Socialdemokraterna har fortfarande fler medlemmar än Svenska Amnesty men i den takt som (s) minskat de senaste åren är de mindre om tre-fyra år).

Så hur kommer det sig att människor bryr sig mer om politik men är mindre benägna att vara med i ett parti eller ungdomsförbund?

Det är en bra fråga som säkert kan besvaras på många sätt men en anledning tror jag är att partierna inte hängt med i utvecklingen. Jag tror att många tvekar till att bli medlemmar i ett parti av två anledningar:

1. De vill inte binda upp sig till ett enskilt partis idéer.

2. De upplever inte att de får ut så mycket av ett medlemskap.

Att ansluta sig till ett parti tror jag för många upplevs som en större uppoffring som samtidigt ger mindre i utbyte än att gå med i en intresseorienterad politisk organisation som Greenpeace, Amnesty eller Svenska Freds.

Samtidigt som intresseorganisationer tillför mycket till samhällsdebatten så är det fortfarande partierna och politikerna i dessa som står för det konkreta beslutsfattandet. Ett medlemstapp av stora mått är inte positivt för demokratin då partierna får en mindre bred förankring.

För att råda bot på tappet så tror jag att alla partier skulle göra gott i att fundera över hur de kan erbjuda och presentera ett medlemskap som passar dem som inte har för avsikt att bli politiker men som delar värderingarna som partiet värnar. Samt fundera över vad de kan erbjuda sina medlemmar som ger ett mervärde även för dem som inte är aktiva.

För att exemplifiera, jag är medlem i Kristdemokraterna och Amnesty. Jag är ytterligt passiv i Amnesty men har gått med då jag tycker att de gör mycket bra för mänskliga rättigheter runt om i världen, i Kristdemokraterna är jag ordentligt aktiv däremot och har varit på flera riksting samt har en del olika uppdrag för partiet. Men ologiskt nog så får jag säga att jag troligen får mer intressanta utskick från Amnesty än KD.

Varje månad dimper "Amnesty Press" - som är en enormt välgjord och intressant medlemstidning ner i min brevlåda. Jag får också relativt regelbundna utskick om aktuella kampanjer och annat som är på gång, samt erbjudanden om att se relevanta filmer som Svarta Nejlikan och Utlämnad billigt på bio. Även om jag aldrig varit på ett möte med Amnesty så känner jag mig som en del av organisationen och upplever att jag får ut något av att vara med. Från KD kommer tyvärr desto färre intressanta utskick.

Man skulle ju kunna påpeka att det knappast hör till ett partis huvudverksamhet att producera och skicka ut intressanta tidningar till alla medlemmar men jag tror ändå att alla partier har en del att lära av exempelvis Amnesty. För det är viktigt att partierna blir bättre på att fånga upp medlemmar. I takt med att partierna blir mindre minskar ju även den folkliga förankringen. Jag tror att det börjar bli dags för partier i en lite uppgraderad version, 2.0 kanske.