Unga måste komma ut på arbetsmarknaden snabbare om vi skall kunna rädda tillväxten är en slutsats av långtidsutredningen som nämnts i de flesta medier under morgonen.
Jag är själv student i sluttampen av mina studier och tror att det är en korrekt analys att vi måste bli snabbare på att komma ut på arbetsmarknaden. Men det finns som jag ser det en del hinder och möjligheter som är viktiga att åtgärda eller tillvarata för att skapa förutsättningar för att det skall bli verklighet.
Först och främst så har den allmänna trenden i samhället under relativt lång tid varit att skjuta vuxenblivandet på framtiden. Det finns något slags ungdomsideal som sitter kvar allt längre upp i åldern. Jag har själv gjort erfarenheten att man inte alltid vet vad man vill göra av sitt liv när man går i gymnasiet. För egen del så har värnplikt och arbete innan studierna påbörjades varit viktigt för att komma underfund med vad jag vill bli "när jag blir stor". Men jag tror generellt att ungdomsidealiseringen har gått för långt, det finns inget egenvärde i att vela om sin framtid. Så först och främst tror jag att vi som samhälle behöver tona ner vår fascination för ungdomslig ansvarsfrihet och istället hajpa att ta ansvar och sätta upp mål.
På den politiska fronten finns även en del förändringar som är viktiga för att möjliggöra en snabbare etablering för ungdomar på arbetsmarknaden.
1. Extrajobb måste uppvärderas. Sveriges Förenade Studentkårer driver hela tiden på för ett höjt studiemedel med argumentet att studier skall vara en heltidssysselsättning. Det låter bra men är snarare dumt. Samtidigt som vissa utbildningar kräver så pass mycket studerande att de är svåra att kombinera med något annat så är jag rätt övertygad om att de allra flesta kurser absolut går att hantera samtidigt som man extrajobbar, men alldeles för få studenter har ett extrajobb. I Danmark är extrajobb under studietiden snarare regel än undantag, det gör att studenter skaffar sig arbetslivserfarenhet tidigare och så är också ungdomsarbetslösheten i Danmark mycket lägre än i Sverige. För att uppmuntra till extraarbete behövs en höjning av fribeloppet så att man inte behöver begränsa hur mycket man jobbar för att inte bli återbetalningsskyldig av studiemedlet.
2. En flexiblare arbetsmarknad tack! Det är lätt att bli lite frustrerad när examen närmar sig. Man är riktigt nervös över om man kommer få något jobb, om man kommer bli tvungen att flytta, hur man skall få tag i en bostad och så vidare. Jag tror att vi skulle kunna skapa fler arbetstillfällen om vi gjorde förändringar som gav en mer flexibel arbetsmarknad. Samtidigt som "sist in - först ut" reglerna ger trygghet för den som varit länge på en arbetsplats skapar de också otrygghet för den som är ny och leder till att människor drar sig från att byta arbete. Om man lättade på turordningsreglerna skulle ett jobb-byte bli mindre äventyrligt och vi skulle få en större rörlighet på arbetsmarknaden vilket leder till större möjligheter för unga att hitta jobb. Dessutom tror jag att fler skulle vilja jobba längre om de bytte arbete oftare och inte fastnade i en alltför slentrianmässig arbetssituation.
3. Omställningshjälp. Den omställning som det innebär att gå från studier till arbete kan vara rätt omtumlande och innebära påfrestningar, inte minst ekonomiskt. För att komma igång på sitt första jobb kan man behöva lite extra ekonomiska resurser. Allt från att klara sig någon månad innan man får sin första lön till att köpa in kläder som krävs på det nya jobbet (det är inte en helt försumbar utgiftspost för många) gör att man behöver ha lite extra pengar till omställningen. För att underlätta detta och samtidigt uppmuntra studerande att ta ut sin examen kan en examensbonus vara en god idé. Det behöver inte röra sig om mycket pengar, men precis som man får ett muckbidrag när man avslutar värnplikten så kan en liten ekonomisk examensbonus underlätta omställningen väsentligt.
4. Relevant praktik. Det behövs fler praktikkurser, inom flera olika ämnesområden. De extrajobb som studenter har är sällan så särdeles relevanta för det yrke de utbildar sig till. Det behövs satsningar på fler praktikkurser inom särskilt samhällsvetenskapen och humanioran.
fredagen den 28:e november 2008
måndagen den 24:e november 2008
Därför väljer jag att lämna KDUs förbundsstyrelse
Jag har idag beslutat mig för att lämna Kristdemokratiska Ungdomsförbundets förbundsstyrelse efter två och ett halvt år. Det förbund som jag tills idag suttit i ledningen för är ett helt annat förbund än det jag valde att engagera mig i för fem år sedan, denna utveckling får så klart konsekvenser och för egen del innebär det att jag känner mig tvungen att lämna min plats i KDU´s ledning.
Jag är glad att kunna konstatera att Kristdemokraterna är mitt parti. Göran Hägglunds tal i Almedalen, där han tydligt markerade mot Sverigedemokraterna, och desto viktigare, mot deras värderingar och politik. Kristdemokratiska utspel om behovet av att alla landsting ger vård till papperslösa. Anders Wijkmans idoga arbete med miljö- och biståndsfrågor i EU-parlamentet. Kristdemokratiska ministrars arbete för att förbättra vården och psykiatrin och för att forma en ekonomisk politik med både värden och värderingar. Det är några exempel som visar på att det finns en politik som kombinerar en tro på marknadsekonomi och valfrihet med ett socialt engagemang och en strävan att värna samhällets svaga, vilket gör mig stolt att vara en del av Kristdemokraterna. Tyvärr så har mitt ungdomsförbund, som jag upplever det, under de senaste åren avvikit allt mer från medkänslan och engagemanget för de mest utsatta.
När jag sommaren 2003 valde att bli aktiv i KDU så var det just kombinationen av tron på marknadsekonomin med en gediget kärleksfull människosyn och ett internationellt engagemang som jag fann tilltalande och som vägde tungt i mitt beslut.
Sedan dess har mycket förändrats. Det har varit en successiv utveckling där beslut efter beslut har förändrat förbundets profil så till den grad att jag idag inte längre känner igen mig. Det finns inte utrymme i detta forum för att återge allt det som jag upplever har inneburit en felaktig utveckling, men jag vill ändå ta upp några exempel.
KDU är numera ett förbund som förordar utökade ekonomiska satsningar på Försvarsmakten och ett större kungligt apanage men som samtidigt tycker att Försvarets internationella insatser inte inryms i ens en utökad budget utan skall finansieras av biståndsmedel. Förbundsstyrelsen har utan att konsultera förbundets internationella utskott tagit ett beslut som innebär att i stort sett alla internationella projekt utom ett måste läggas ner framöver. I KDU´s nya informationsmaterial nämns syskonskapstanken (KDU´s term för solidaritet) enbart en gång och den internationella solidariteten har glömts bort. På riksmötet 2007 fick en motion om att införa språktester hälften av rösterna, något som skulle vara otänkbart några år tidigare. Samma motion fick som tur var knappt en enda röst på Kristdemokraternas riksting senare samma år. Under det senaste året har pressmeddelanden och centrala utspel till försvar för samhällets utsatta i stort lyst med sin frånvaro, dessa frågor verkar inte vara så viktiga längre. Miljöfrågorna har tonats ner ordentligt och utspel på miljöområdet är i stort lika sällsynta som solidaritetsutspelen.
En beskrivning av förbundets utveckling från en person som inte delar min uppfattning om i vilken riktning utvecklingen borde gå, finns här. Den är i stort sett samstämmig med min skildring fast från ett motsatt perspektiv. Att en person som själv kallar sig för ”högerman i kristdemokratisk exil” är nöjd med förbundet säger nog enligt mig.
Jag har under en längre tid funderat över min roll i KDU, jag ser vad förbundet har varit och kan vara och det finns väldigt många duktiga och drivande människor i förbundet som står för just det som jag anser borde vara naturligt för ett kristdemokratiskt ungdomsförbund. Men jag ser samtidigt att det förbund som jag fram till idag suttit i styrelsen för är något helt annat än det förbund som jag valde att engagera mig i för fem år sedan och att det finns en grupp medlemmar som är väldigt konservativa och har en, som jag upplever det, hårdare människosyn, som har ett oerhört stort inflytande på förbundets politik och ledning.
Det som för mig fått bägaren att tippa över och avgjort mitt val slutgiltigt var de beslut och uttalanden som gjordes under KDU´s förbundsråd för drygt en vecka sedan. Under helgen sade några medlemmar i förbundet saker som i mitt tycke signalerar en allvarlig cynism och sned syn på människovärdet. Dessa uttalanden bemöttes inte av förbundets yttersta ledning (ordförande och vice ordförande) och blev på så sätt indirekt legitimiserade vilket jag tycker är djupt olyckligt.
Jag har fortfarande hopp om förbundets framtid och kommer att fortsätta som medlem och aktiv i mitt distrikt. Men då jag inte känner att jag kan stå till svars för förbundets politiska utveckling känner jag mig skyldig mitt samvete att lämna min plats i dess styrelse.
Ljungbyhed 08-11-24
Daniel Sturesson
Jag är glad att kunna konstatera att Kristdemokraterna är mitt parti. Göran Hägglunds tal i Almedalen, där han tydligt markerade mot Sverigedemokraterna, och desto viktigare, mot deras värderingar och politik. Kristdemokratiska utspel om behovet av att alla landsting ger vård till papperslösa. Anders Wijkmans idoga arbete med miljö- och biståndsfrågor i EU-parlamentet. Kristdemokratiska ministrars arbete för att förbättra vården och psykiatrin och för att forma en ekonomisk politik med både värden och värderingar. Det är några exempel som visar på att det finns en politik som kombinerar en tro på marknadsekonomi och valfrihet med ett socialt engagemang och en strävan att värna samhällets svaga, vilket gör mig stolt att vara en del av Kristdemokraterna. Tyvärr så har mitt ungdomsförbund, som jag upplever det, under de senaste åren avvikit allt mer från medkänslan och engagemanget för de mest utsatta.
När jag sommaren 2003 valde att bli aktiv i KDU så var det just kombinationen av tron på marknadsekonomin med en gediget kärleksfull människosyn och ett internationellt engagemang som jag fann tilltalande och som vägde tungt i mitt beslut.
Sedan dess har mycket förändrats. Det har varit en successiv utveckling där beslut efter beslut har förändrat förbundets profil så till den grad att jag idag inte längre känner igen mig. Det finns inte utrymme i detta forum för att återge allt det som jag upplever har inneburit en felaktig utveckling, men jag vill ändå ta upp några exempel.
KDU är numera ett förbund som förordar utökade ekonomiska satsningar på Försvarsmakten och ett större kungligt apanage men som samtidigt tycker att Försvarets internationella insatser inte inryms i ens en utökad budget utan skall finansieras av biståndsmedel. Förbundsstyrelsen har utan att konsultera förbundets internationella utskott tagit ett beslut som innebär att i stort sett alla internationella projekt utom ett måste läggas ner framöver. I KDU´s nya informationsmaterial nämns syskonskapstanken (KDU´s term för solidaritet) enbart en gång och den internationella solidariteten har glömts bort. På riksmötet 2007 fick en motion om att införa språktester hälften av rösterna, något som skulle vara otänkbart några år tidigare. Samma motion fick som tur var knappt en enda röst på Kristdemokraternas riksting senare samma år. Under det senaste året har pressmeddelanden och centrala utspel till försvar för samhällets utsatta i stort lyst med sin frånvaro, dessa frågor verkar inte vara så viktiga längre. Miljöfrågorna har tonats ner ordentligt och utspel på miljöområdet är i stort lika sällsynta som solidaritetsutspelen.
En beskrivning av förbundets utveckling från en person som inte delar min uppfattning om i vilken riktning utvecklingen borde gå, finns här. Den är i stort sett samstämmig med min skildring fast från ett motsatt perspektiv. Att en person som själv kallar sig för ”högerman i kristdemokratisk exil” är nöjd med förbundet säger nog enligt mig.
Jag har under en längre tid funderat över min roll i KDU, jag ser vad förbundet har varit och kan vara och det finns väldigt många duktiga och drivande människor i förbundet som står för just det som jag anser borde vara naturligt för ett kristdemokratiskt ungdomsförbund. Men jag ser samtidigt att det förbund som jag fram till idag suttit i styrelsen för är något helt annat än det förbund som jag valde att engagera mig i för fem år sedan och att det finns en grupp medlemmar som är väldigt konservativa och har en, som jag upplever det, hårdare människosyn, som har ett oerhört stort inflytande på förbundets politik och ledning.
Det som för mig fått bägaren att tippa över och avgjort mitt val slutgiltigt var de beslut och uttalanden som gjordes under KDU´s förbundsråd för drygt en vecka sedan. Under helgen sade några medlemmar i förbundet saker som i mitt tycke signalerar en allvarlig cynism och sned syn på människovärdet. Dessa uttalanden bemöttes inte av förbundets yttersta ledning (ordförande och vice ordförande) och blev på så sätt indirekt legitimiserade vilket jag tycker är djupt olyckligt.
Jag har fortfarande hopp om förbundets framtid och kommer att fortsätta som medlem och aktiv i mitt distrikt. Men då jag inte känner att jag kan stå till svars för förbundets politiska utveckling känner jag mig skyldig mitt samvete att lämna min plats i dess styrelse.
Ljungbyhed 08-11-24
Daniel Sturesson
söndagen den 23:e november 2008
Trash-can politik
Inom organisationsteorin finns det en teorimodell som kallas för trash-can modellen. Den går i kort ut på att det är så svårt att hitta rationella lösningar på komplexa problem att människor i ledarpositioner helt enkelt kastar fram ogenomtänkta lösningar för att ge intryck av att de gör något.
Resultatet blir oftast att inga riktiga problem får någon lösning medans en rad lösningar utarbetas för saker som inte är problem. Precis så är det ofta med integrationspolitiken, det är ett komplext område där enkla lösningar och diverse quick-fix inte gör någon nytta. Men då de flesta politiker verkar måna om att framstå som aktiva på området så måste de ju komma på nåt.
Moderaternas nya medborgarkontrakt är ett skolexempel på detta. Det är ungefär lika genomtänkt som de små enkäter man måste fylla i för att få komma in i USA. Där får man frågor som: Do you plan to partake in any terrorist-activities during your stay in the United States?
I Moderaternas små kontrakt så skall man istället fylla i om man har förstått Sveriges lagstiftning, ungefär lika många lär vara dumma nog att svara fel som bland de inresande i USA.
Nu är det ju inte så att det inte finns riktiga lösningar inom integrationsområdet. Den kanske bästa lösningen för att minska utanförskap bland människor med utländsk bakgrund är att ändra på turordningsreglerna i LAS. De säger att sist in på en arbetsplats skall vara först att lämna vid nedskärningar på personal och är en av de viktigaste orsakerna till att arbetslösheten alltid ökar mycket mer bland utrikes födda än bland inrikes födda i en ekonomisk nedgång. När sysselsättningen bland inrikes födda mellan 1990 och 1995 minskade med 6% så minskade den under samma period med 11% för utrikesfödda.
Men ingen politiker vågar driva en förändring av LAS så istället slänger man fram idéer som inte lär ge någon förbättrad integration, som definitivt inte kommer hjälpa någon invandrad men som bidrar till att etablera en stereotyp av invandrade som mindre måna om att följa lagar än svensk-födda och lyckas därmed att motverka integrationen.
Så grattis Schlingman och co, ni har lyckats lägga ett förslag till integrationsåtgärd som motverkar integrationen, starkt jobbat!
Resultatet blir oftast att inga riktiga problem får någon lösning medans en rad lösningar utarbetas för saker som inte är problem. Precis så är det ofta med integrationspolitiken, det är ett komplext område där enkla lösningar och diverse quick-fix inte gör någon nytta. Men då de flesta politiker verkar måna om att framstå som aktiva på området så måste de ju komma på nåt.
Moderaternas nya medborgarkontrakt är ett skolexempel på detta. Det är ungefär lika genomtänkt som de små enkäter man måste fylla i för att få komma in i USA. Där får man frågor som: Do you plan to partake in any terrorist-activities during your stay in the United States?
I Moderaternas små kontrakt så skall man istället fylla i om man har förstått Sveriges lagstiftning, ungefär lika många lär vara dumma nog att svara fel som bland de inresande i USA.
Nu är det ju inte så att det inte finns riktiga lösningar inom integrationsområdet. Den kanske bästa lösningen för att minska utanförskap bland människor med utländsk bakgrund är att ändra på turordningsreglerna i LAS. De säger att sist in på en arbetsplats skall vara först att lämna vid nedskärningar på personal och är en av de viktigaste orsakerna till att arbetslösheten alltid ökar mycket mer bland utrikes födda än bland inrikes födda i en ekonomisk nedgång. När sysselsättningen bland inrikes födda mellan 1990 och 1995 minskade med 6% så minskade den under samma period med 11% för utrikesfödda.
Men ingen politiker vågar driva en förändring av LAS så istället slänger man fram idéer som inte lär ge någon förbättrad integration, som definitivt inte kommer hjälpa någon invandrad men som bidrar till att etablera en stereotyp av invandrade som mindre måna om att följa lagar än svensk-födda och lyckas därmed att motverka integrationen.
Så grattis Schlingman och co, ni har lyckats lägga ett förslag till integrationsåtgärd som motverkar integrationen, starkt jobbat!
torsdagen den 6:e november 2008
Oppositionsvanesyndromet
Alliansen har för första gången inte lyckats enas, i äktenskapsfrågan läggs inget gemensamt förslag. Det är trist tycker jag, Hägglunds kompromissförslag var värt att åtminstone diskuteras igenom ordentligt, vilket tyvärr aldrig skedde.
Nu är det som det är tyvärr och riksdagen får besluta i frågan vilket sannolikt kommer att innebära att utredningens förslag går igenom. Självklart finns det många kristdemokratiska partimedlemmar och sympatisörer som är besvikna, och som ett brev på posten kommer också förslag på att Kd borde lämna alliansen.
Jag delar besvikelsen, men inte slutsatsen om kd´s framtid. Skälen till detta är rätt enkla:
Om Kd lämnar alliansen, eller hotar att göra det, kommer det inte att hjälpa frågan ett dyft. Det enda som kommer att ske är att (s), (mp) och (v) får vind i seglen och kan ifrågasätta hur väl alliansen egentligen funkar. Något de med glädje kommer ta vara på då det ger dem möjlighet att styra bort uppmärksamheten från de närmast fars-artade samarbetsförsöken som de själva ägnat sig åt på sistone.
Jag tror att många av dem som är upprörda över hur det gått i denna fråga skulle göra klokt i att fundera över hur det hade varit i Sverige idag om alliansen inte tagit hem segern för två år sedan:
Vi hade haft en betydligt sämre ekonomi, ett större underskott och statsskuld och troligen drabbats hårdare av finanskrisen. Vi hade oavsett fått en könsneutral äktenskapslagstiftning och dessutom troligen även en kvoterad föräldraförsäkring. Alla de positiva förändringar som kommit till stånd i skolvärlden skulle vi ha fått klara oss utan, liksom vårdnadsbidraget etc, etc.
Jag är inte nöjd med alla alliansbeslut, förslaget om begränsning av anhöriginvandring är ett annat förslag som gör mig rätt upprörd. Men regeringen har fått igenom många bra förslag som har stärkt människors möjlighet att påverka sin egen situation. Och även när det tas beslut som går emot mina åsikter så kan jag bara konstatera att alternativet, en s-ledd regering, är långt sämre.
Jag tror att en anledning till att det ibland hörs högljudd klagan från intresseorganisationer och människor som i stort instämmer med alliansregeringen, är att väldigt många av oss som inte har (s)-sympatier lider av det jag skulle kalla för oppositionsvanesyndromet. Vi är så ovana vid att ha regeringsmakten att vi helt vant oss vid den kompromissfria (och påverkanslösa) tillvaron som oppositionsrollen gav oss.
Med regeringsutövandet följer per automatik kompromisser och de är vi alliansare och våra sympatisörer tyvärr inte så förtjusta i.
Exemplen är många: När fastighetsavgiften blev högre än man hoppats (även om den för många blev väldigt mycket lägre än tidigare) så blev villaägarna upprörda och glömde helt bort vad alternativet vore. När vårdnadsbidraget inte blev så högt som man skulle önskat så blev andra intresseorganisationer sura och glömde även de bort vad alternativet vore. Att det blir bättre är inte nog, för det blev inte precis så bra som man hoppades.
Men man kan ju sannerligen fråga sig vad som är bäst:
Att påverka men kompromissa eller att aldrig kompromissa och aldrig påverka?
Nu är det som det är tyvärr och riksdagen får besluta i frågan vilket sannolikt kommer att innebära att utredningens förslag går igenom. Självklart finns det många kristdemokratiska partimedlemmar och sympatisörer som är besvikna, och som ett brev på posten kommer också förslag på att Kd borde lämna alliansen.
Jag delar besvikelsen, men inte slutsatsen om kd´s framtid. Skälen till detta är rätt enkla:
Om Kd lämnar alliansen, eller hotar att göra det, kommer det inte att hjälpa frågan ett dyft. Det enda som kommer att ske är att (s), (mp) och (v) får vind i seglen och kan ifrågasätta hur väl alliansen egentligen funkar. Något de med glädje kommer ta vara på då det ger dem möjlighet att styra bort uppmärksamheten från de närmast fars-artade samarbetsförsöken som de själva ägnat sig åt på sistone.
Jag tror att många av dem som är upprörda över hur det gått i denna fråga skulle göra klokt i att fundera över hur det hade varit i Sverige idag om alliansen inte tagit hem segern för två år sedan:
Vi hade haft en betydligt sämre ekonomi, ett större underskott och statsskuld och troligen drabbats hårdare av finanskrisen. Vi hade oavsett fått en könsneutral äktenskapslagstiftning och dessutom troligen även en kvoterad föräldraförsäkring. Alla de positiva förändringar som kommit till stånd i skolvärlden skulle vi ha fått klara oss utan, liksom vårdnadsbidraget etc, etc.
Jag är inte nöjd med alla alliansbeslut, förslaget om begränsning av anhöriginvandring är ett annat förslag som gör mig rätt upprörd. Men regeringen har fått igenom många bra förslag som har stärkt människors möjlighet att påverka sin egen situation. Och även när det tas beslut som går emot mina åsikter så kan jag bara konstatera att alternativet, en s-ledd regering, är långt sämre.
Jag tror att en anledning till att det ibland hörs högljudd klagan från intresseorganisationer och människor som i stort instämmer med alliansregeringen, är att väldigt många av oss som inte har (s)-sympatier lider av det jag skulle kalla för oppositionsvanesyndromet. Vi är så ovana vid att ha regeringsmakten att vi helt vant oss vid den kompromissfria (och påverkanslösa) tillvaron som oppositionsrollen gav oss.
Med regeringsutövandet följer per automatik kompromisser och de är vi alliansare och våra sympatisörer tyvärr inte så förtjusta i.
Exemplen är många: När fastighetsavgiften blev högre än man hoppats (även om den för många blev väldigt mycket lägre än tidigare) så blev villaägarna upprörda och glömde helt bort vad alternativet vore. När vårdnadsbidraget inte blev så högt som man skulle önskat så blev andra intresseorganisationer sura och glömde även de bort vad alternativet vore. Att det blir bättre är inte nog, för det blev inte precis så bra som man hoppades.
Men man kan ju sannerligen fråga sig vad som är bäst:
Att påverka men kompromissa eller att aldrig kompromissa och aldrig påverka?
måndagen den 3:e november 2008
Hoppas att Birgitta är ute i bloggosfären idag!
På Svenskans Brännpunkt kan man läsa en mycket genomtänkt och välformulerad artikel av en rätt udda samling. Företrädare för fyra olika kristna inriktningar gör gemensam sak med ateisterna Christer Sturmark och Morgan Johansson i kravet på en civilrättslig registrering istället för en könsneutral äktenskapslag.
Jag har själv funderat rätt mycket över vad som vore den bästa lösningen på frågan och kommit fram till i stort sett samma slutsats som artikelförfattarna; låt åtskillnaden mellan stat och kyrka slå igenom fullt ut. Det är inte rätt av staten att särbehandla människor på grund av deras val av partner, men det är inte heller rätt att politiker skall diktera hur religiösa organisationer skall tolka sin tro.
Det är roligt att se den stora mängd samtyckande bloggare som länkat till artikeln. Bloggare med väldigt olika ingångsvärden som ändå delar slutsatsen som presenteras i artikeln. Det är nog sant som debattörerna skriver att:
"Vi är övertygade om att regeringen, om den är lyhörd, har möjlighet att hitta en konstruktiv lösning som en absolut majoritet av befolkningen kan stå bakom."
Jag hoppas sannerligen att Birgitta Ohlsson (fp) mfl. är ute i bloggosfären idag.
Jag har själv funderat rätt mycket över vad som vore den bästa lösningen på frågan och kommit fram till i stort sett samma slutsats som artikelförfattarna; låt åtskillnaden mellan stat och kyrka slå igenom fullt ut. Det är inte rätt av staten att särbehandla människor på grund av deras val av partner, men det är inte heller rätt att politiker skall diktera hur religiösa organisationer skall tolka sin tro.
Det är roligt att se den stora mängd samtyckande bloggare som länkat till artikeln. Bloggare med väldigt olika ingångsvärden som ändå delar slutsatsen som presenteras i artikeln. Det är nog sant som debattörerna skriver att:
"Vi är övertygade om att regeringen, om den är lyhörd, har möjlighet att hitta en konstruktiv lösning som en absolut majoritet av befolkningen kan stå bakom."
Jag hoppas sannerligen att Birgitta Ohlsson (fp) mfl. är ute i bloggosfären idag.
lördagen den 1:e november 2008
När skall vi lära oss?
Politiken är en process. Ofta en långsam sådan. Men när människors liv står på spel tycker man att det borde finnas en förståelse av att besluten måste komma snabbare, men alldeles för ofta har det visat sig att det är precis tvärtom.
I Maj i år talade tyska CDU om att landet borde ta emot ett antal tusen kristna Irakier. Att enbart ta emot flyktingar som har en särskild tro kan tyckas ologiskt, men har i grund och botten med skyddsbehov att göra. För samtidigt som våldet i många delar av Irak har minskat så har situationen snarare blivit värre för de kristna, speciellt i norra Irak. Kristna flyktingar har dessutom svårigheter att ta sig in i och få hjälp i de två länder som tagit emot flest Irakiska flyktingar; Syrien och Jordanien.
Nu, mer än fem månader senare, när våldet mot kristna har trappats upp ytterliggare ett steg och tusentals kristna flyr undan våld och mord i Mosul, har fortfarande inget färdigt beslut fattats i Tyskland.
I en annan del av världen, östra Kongo, står rebellsoldater klara att invadera staden Goma, vars invånare flyr för livet. På plats finns 450 isolerade och dåligt utrustade FN-soldater, som inte har någon möjlighet att stoppa en massaker om, eller kanske snarare när, den börjar. Frankrikes utrikesminister kallar det för en åstundande massaker, men EU´s ledare verkar inte kunna bestämma sig om trupper skall skickas dit eller inte. Vad skall man egentligen ha EU-insatsförband till om det inte är för att förhindra en potentiell utplåning av civila?
Tyvärr så är det bara att konstatera att så här har det alltid varit. När civilas liv står på spel - någon annanstans i världen - så funderar politiska ledare i väst över vad som skall göras både långsamt och ingående tills inget längre kan göras.
Och denna passivitet gör ju också att folkmord och massakrer fortsätter att komma, för de sjuka människor som ger order om dem vet att det knappast aldrig hänt att någon försökt stoppa en massaker.
När Hitler förklarade sina utrotningsplaner för sina militära ledare i Augusti 1939 avfärdade han risken för att någon skulle stoppa dem med kommentaren: "Vem talar egentligen fortfarande om massakern på Armenier?" Och även om Hitler själv blev besegrad så var det som ett svar på de territoriella landvinningarna och inte för att stoppa folkmordet på judar, romer och funktionshindrade.
När skall vi egentligen lära oss att massakrer och folkmord kräver beslut direkt, inte om något år eller när alla fakta finns på bordet, eller när allt känns rätt.
I Maj i år talade tyska CDU om att landet borde ta emot ett antal tusen kristna Irakier. Att enbart ta emot flyktingar som har en särskild tro kan tyckas ologiskt, men har i grund och botten med skyddsbehov att göra. För samtidigt som våldet i många delar av Irak har minskat så har situationen snarare blivit värre för de kristna, speciellt i norra Irak. Kristna flyktingar har dessutom svårigheter att ta sig in i och få hjälp i de två länder som tagit emot flest Irakiska flyktingar; Syrien och Jordanien.
Nu, mer än fem månader senare, när våldet mot kristna har trappats upp ytterliggare ett steg och tusentals kristna flyr undan våld och mord i Mosul, har fortfarande inget färdigt beslut fattats i Tyskland.
I en annan del av världen, östra Kongo, står rebellsoldater klara att invadera staden Goma, vars invånare flyr för livet. På plats finns 450 isolerade och dåligt utrustade FN-soldater, som inte har någon möjlighet att stoppa en massaker om, eller kanske snarare när, den börjar. Frankrikes utrikesminister kallar det för en åstundande massaker, men EU´s ledare verkar inte kunna bestämma sig om trupper skall skickas dit eller inte. Vad skall man egentligen ha EU-insatsförband till om det inte är för att förhindra en potentiell utplåning av civila?
Tyvärr så är det bara att konstatera att så här har det alltid varit. När civilas liv står på spel - någon annanstans i världen - så funderar politiska ledare i väst över vad som skall göras både långsamt och ingående tills inget längre kan göras.
Och denna passivitet gör ju också att folkmord och massakrer fortsätter att komma, för de sjuka människor som ger order om dem vet att det knappast aldrig hänt att någon försökt stoppa en massaker.
När Hitler förklarade sina utrotningsplaner för sina militära ledare i Augusti 1939 avfärdade han risken för att någon skulle stoppa dem med kommentaren: "Vem talar egentligen fortfarande om massakern på Armenier?" Och även om Hitler själv blev besegrad så var det som ett svar på de territoriella landvinningarna och inte för att stoppa folkmordet på judar, romer och funktionshindrade.
När skall vi egentligen lära oss att massakrer och folkmord kräver beslut direkt, inte om något år eller när alla fakta finns på bordet, eller när allt känns rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)