Kritiken mot Hägglund en enda röra

Det är inte lätt att vara partiledare, speciellt inte efter ett val där ens parti fått ett sämre resultat än medlemmarna hoppats. Jag har egentligen inte tid att skriva så mycket nu men vill ändå dela med mig av mina tankar kring den kritik som riktas mot Göran Hägglund nu. För att vara lite tydlig har jag försökt strukturera upp mina tankar under några rubriker, trevlig läsning.

Kritiken djupt motsägelsefull

Först och främst skall sägas att kritiken mot Hägglund är djupt motsägelsefull. Ett exempel på detta är hur många lyfter fram valresultatet som anledningen till att de lyfter kritiken nu och säger att en anledning till att det inte gick bättre i september är att Göran inte stått upp tillräckligt tydligt för partiets frågor. För att exemplifiera detta lyfter de fram något som Göran sade efter valet, nämligen uttalandet om vårdnadsbidraget. Åter andra som Ebba Busch kritiserar att Hägglund inte pekar ut en riktning, samtidigt som hon är lika kritisk mot att han inte lyssnar in vad partiet tycker.

Ett ytterliggare exempel i frågan som hade varit lite roligt, om det inte var för att frågan är så allvarlig, är att flera av de riksdagsledamöter som säger att de inte har fullt förtroende för Hägglund gör detta grundat på att de menar att han inte lyssnar in partimedlemmarna. Men samtidigt är det så att deras ifrågasättande av Hägglund i en del fall går på tvärs med vad de egna partidistrikten tycker. Så de kräver att han skall lyssna på medlemmarna men struntar själva i att lyssna på de egna distrikten innan de kritiserar honom.

Våga släppa oppositionsmentaliteten

Jag tror att vi kristdemokrater behöver göra flera saker, men inte minst så tror jag att vi behöver våga släppa vår oppositionsmentalitet. Kristdemokraterna har fått igenom flera stora reformer och starkt påverkat många andra. I vissa frågor - som skattesänkningar för pensionärerna och synen på anhöriginvandring - har vi först stått själva men fått med oss hela alliansen. Sammantaget är vårt track record efter fyra år som minsta regeringsparti rätt imponerande. Men vi tenderar alldeles för ofta att istället hänga upp oss på att varje del av de reformer vi fått igenom inte blivit exakt som vi ville.

I många medlemmars sinnevärld blir till och med de största segrar en förlust, vilket påverkar vårt självförtroende när vi möter väljarna. En viktig orsak till detta tror jag är att vi som parti inte har så stark regeringsvana. Att regera betyder att man verkligen får påverka men att man samtidigt måste kompromissa och kompromissandet har många av oss svårt att acceptera. Det kan ibland kännas frestande att få vara en högljudd opposition som alltid kan säga precis vad den tycker. Men samtidigt är det bättre att påverka i realiteten än att stå för sin åsikt utan att den gör någon skillnad. För att i nästa valrörelse gå ut och vara stolta över allt vi faktiskt åstadkommit tror jag att ett viktigt steg är att släppa oppositionsmentaliteten och förstå att vi gjort och gör skillnad.

Vi behöver verklig förnyelse

En annan sak vi behöver göra som jag ser det är att ta tag i och förnya vår politik så att vi gör den mer relevant för människor. Ett led i detta är att modernisera och utveckla vår familjepolitik så att den känns attraktiv och anpassad till människors verkliga vardag. Då duger det inte att för andra valet i rad komma dragande med vårdnadsbidraget som vår främsta idé på området och här har Hägglund verkligen slagit huvudet på spiken. Tro nu inte att jag är emot vårdnadsbidraget (det är för övrigt inte Hägglund heller oavsett vad tidningar skriver och kritiker säger), för jag tycker att det är en viktig rättvisereform, men vi måste samtidigt inse att de som verkligen kan och vill utnyttja just den modellen är ganska få. Vi behöver visa att vi har en familjepolitik som hjälper de allra flesta familjer.

Det Kristdemokraterna behöver nu är verklig förnyelse. Men det som Hägglunds kritiker i de flesta fall förespråkar är egentligen motsatsen, de vill inte ändra på politiken - i sådant fall i motsatt riktning mot vad som skulle attrahera väljare - de vill istället byta ledarskap och tror att det löser problemen.

Gör inte som (S)

Men det krävs ingen Einstein för att förstå att partiledaren inte är problemet. I undersökning efter undersökning har det visat sig att Hägglund är populärare än Kristdemokraterna. Att då tro att det är han som hindrar partiet från att lyfta är närmast absurt. Flera av de nya väljare vi haft i de två senaste valen som jag talat med har lyft fram hur de till mångt och mycket röstat på KD på grund av Hägglund - inte trots honom - och jag tror att det ligger mycket i det.

Den största risken nu som jag ser det är att man gör som (S) 2007 och tror att det är partiledaren som är hela nyckeln till framgång när det verkliga problemet är att politiken inte hängt med i tiden. Om vi byter partiledare och tror att det har rättat till våra problem så är jag rädd att vår framtid inte är så ljus. Dels förlorar vi ett populärt och omtyckt ansikte utåt och dels så missar vi att göra den verkliga hemläxan som väljarna gett oss - nämligen att producera och presentera en politik som de förstår och som är till för dem.

Vägen framåt

Som jag ser det är vägen framåt för Kristdemokraterna tydlig. Gå tillbaka till människosynen och ta den som grund för att formulera en relevant politik med dagens verklighet, problem och utmaningar i fokus. Sätt samtidigt fokus på hur vi bättre skall nå ut med vad vi vill. I min värld finns det ingen som är bättre lämpad att leda det arbetet än Göran Hägglund.

Läs mer: SVD, SVD 2, SVD 3, Dagen, Dagen 2,